Blog Image

hakansteen

Klimat och annat som känns

Tanken var att skriva om det otäcka med klimatförändringar. Jag har ju barn och så. Men vi får se. Finns ju annat som bråkar i huvet också.

Att hålla livet i handen – och döda det

Meningen med livet Posted on Thu, December 10, 2020 08:00:48

Det var försommar. Jag grejade med nåt bakom huset och hörde plötsligt ett skrik, ett skrik i djupaste nöd. Det upprepades och skar som en kniv genom mig.

Ett oroligt rådjur, en get, stod inne bland träden bortom trädgården med öronen rakt upp och spanade. Jag följde hennes blick och fick syn på en liten krabat i grannens staket.

Det mest bedårande lilla rådjurskid hade tydligen försökt ta sig mellan spjälorna, och fastnat. Antagligen hade geten nyss hoppat över, men det var för högt för hennes vitprickiga lilla avkomma.

Huvud, framben och bröstkorg var inga problem. Men höfterna, om man säger så om rådjur, tog emot. Kidet ville framåt, mot mamman, men satt fast och skrek nu för livet.

Jag klev över staketet, tog tag i den lilla kroppen och drog bakåt genom spjälorna. Loss! Så satte jag ned sötnosen på andra sidan och den försvann snabbt med geten bort bland träden.

Max tio sekunder hade jag haft den lena pälsen mellan mina händer, men jag kommer aldrig att glömma känslan av värme och liv.

En annan gång fick jag följa med ett par kungsörnsinventerare. De skulle ringmärka en unge i ett bo. En klättrade upp och firade ner den rätt stora ungen i en väska. Killen på marken vägde, mätte och klämde fast en ring runt ungens ben.

De jobbade snabbt, för att minimera risken att upptäckas av någon illasinnad som därmed skulle veta var det fanns en örnunge att döda. Sånt är tyvärr alltför vanligt.

Jag hade tänkt be att få röra vid ungen bara för att ha fått vidröra en kungsörn, men vågade inte när det nu var så bråttom.

Men just innan ungen sattes i väskan för att hissas upp, frågade ringmärkaren:

– Vill du hålla i han?

Ögonblicket efter hade jag örnen i min famn. Ringmärkaren hade läst mina tankar och ville låta mig uppleva detta fantastiska.

Några sekunder senare var väskan på väg upp och strax var vi därifrån. Mina händer, som nyss hållit i en kungsörnsunge och känt att den var varm och levande, darrade ännu.

Ytterligare en annan gång plockade jag upp en liten grönsiska som flugit emot köksfönstret. Nacken bruten? Nej, det duniga bröstet rörde sig. Fågeln andades.

Försiktigt lade jag den avdomnade lilla kroppen i en omkullvält papperskasse på altanen.

Där låg den i skydd för kråkor och katter, och skulle förhoppningsvis i lugn och ro kvickna till. Efter tio minuter flög den ut och jag mindes en minimal tyngd i min hand av en varm och levande liten fågelkropp.

Vördnad och lycka är högtidliga ord, snudd på pretentiösa. Men jag kände både vördnad och lycka över att känna dessa liv mot mina handflator. Den mest främmande tanken i det läget vore att döda dem. Absurt.

Men om man skalar upp det, från en liten grönsiska i en människas hand till ett jordklot i mänsklighetens hand, blir det konstigt och otäckt.

Vi har tagit livet, hela planetens liv, i våra händer. Vi fiskar ut haven, förvandlar enorma arealer av naturskogar till planteringar och bränner fossila bränslen för prylproduktion och nöjesresor.

Vi driver på klimatförändringar och förgör den biologiska mångfalden, ett villkor för att vi själva ska kunna leva här. Vi håller livet i våra händer och dödar det utan att blinka.

Kan vi inte låtsas att vi har ett varmt rådjurskid mellan våra fingrar? Då går det inte att döda.



Ensamhet är vår värsta fiende

Meningen med livet Posted on Thu, May 30, 2019 11:40:57

En vårvinter för länge sedan jobbade jag på en dagstidnings sportredaktion. Vårvinter är intensiv hockeytid och att skriva hockey är ofta en sen syssla.

För att hinna med sista kvällståget till grannstaden där jag bodde, knappt en timme bort, brukade jag tigga skjuts av tidningens vaktmästare.

I bilen bytte vi alltid några trötta ord, som jag aldrig lade på minnet. Utom en gång.

Då mötte han min standardfråga om läget med ett helt oväntat ”ja, det är den där jävla ensamheten, jag är så jävla ensam”.

Rakt av bara, och jag blev tyst.

Sökte han min vänskap? Inte otänkbart. Men vi bodde på olika orter och våra liv levdes långt isär, utom under fyra minuter en sen kväll då och då.

Snarare tror jag på en förtvivlad bekännelse inför en utomstående människa han utan konsekvenser kunde blotta sig för.

För en gångs skull tillät han sig att säga detta hemska till någon, i stället för att stänga till och låtsas som ingenting.

Han bromsade in på stationsplanen. Min blick hade fastnat på handskfackets klisterlapp om bilbälteslagen. Nåt måste jag säga.

– Det är människans värsta fiende. Ensamheten.

Jag hade väl läst det nånstans. Orden gav knappast tröst, men visade ändå att jag hört honom.

Nästa kväll skjutsade han mig igen. Och veckan efter. Vi berörde aldrig saken igen.

Vårvinter är också porten till förälskelsens tid. Våren stormar in och nu ska man bli kär och galen. Aldrig känns väl ensamhet svårare, undantaget julen kanske.

Jag läser om en studie som visar att ofrivillig ensamhet är en stor hälsorisk, värre än både rökning och stillasittande.

I vår arts barndom var överlevnadsvärdet i att tillhöra en grupp oerhört stort. Där fanns skydd, mat och en hyfsad chans till att få fortplanta sig.

Vi är samma biologiska varelser än i dag. Urgamla gener viskar dag och natt om den underbara gruppen.

Att långvarigt stå utanför skapar ett lågintensivt och ständigt flöde av stresshormoner. Risken för högt blodtryck och inre inflammationer ökar, och därmed risken för hjärtinfarkt, stroke, demens och depression.

Att undvika ensamhet är alltså en stark och uråldrig drivkraft. Men omvänt? Finns driften att hjälpa den som är utanför?

Som barn var jag väldigt känslig för andras ensamhet. En gång hade jag åkt badbussen med några grannungar till ett av traktens bad. Jag frös först av alla och gick själv upp till vår gemensamma filt. En bit bort satt en liten kille för sig själv på sin lilla handduk. Han bara satt där, liksom lämnad, och mitt hjärta kramades som av en kall hand.

– Gillar du att klättra i berg?

Det var mitt mest frestande anbud. I skogen intill fanns en bergknalle som vi klättrade upp på. En liten stund skådade vi tillsammans ut över sjön. Mer var det inte.

Betydde det här något för honom? Eller var jag ridderlig mest för att lindra min egen smärta?

Jag vill tro att vi kan göra åtminstone någon liten skillnad genom att ta kontakt. Kanske är det även nedärvt att inkludera andra, men inte lika djupt som driften att få höra till.

Äventyraren, reportern och envetna individualisten Ester Blenda Nordström skrev i en av sina böcker:

”Jag skulle vilja vara ett strå i vassen, ett guldstrå bland de andra och susa med dem. Eller ett rött aspblad i skalv över vattnet. Eller en sten, eller lite mossa, eller vad som helst – bara jag hörde till.”

Vi måste få höra till. Annars blir det för svårt.

(Publicerad som krönika i Land 190308)



Besviken

Meningen med livet Posted on Thu, April 04, 2019 09:33:42

Känner, eller snarare känner till, åtskilliga människor som intresserar sig för och engagerar sig i natur- och miljöfrågor. De är verkligen duktiga och gör nytta och avtryck.
Och så ger de sig iväg på flygresor, långa och korta, ut i världen. På semester.
Hur ska jag förhålla mig till det? Jag vill verkligen inte bli ovän med dem/er. Jag gillar ju er!
Men jag blir otroligt förvånad och ganska ordentligt besviken.



Poetisk son

Meningen med livet Posted on Mon, January 28, 2019 13:35:08


Han skriver så jäkla bra, men det visste jag redan innan han vann Värmdös novelltävling för ungdomar för några år sedan. Nu läser jag hans bok/häfte som han gjorde på college i USA i ämnet grafisk design (tror jag).
En av mina favoriter är kärleksdikten “Spark in me”.
Här ett utdrag:

And when you walk
Diamonds shine in the air
And when I talk
To you I forget where I am
Could it be
Could it be?

You caused a spark in me
I know it´s strange but
You caused a spark in me
And I swear I´m as surprised as you

Och slutet på dikten om ödlan som flyger iväg i sitt plan:

Turning sharply to the west
Flying high above the plains
A vineyard valley much like the rest
Still a minute or two remains

Remains of what?
Jag kastas ut i ovissheten med enbart min sons poesi att hålla mig i.
Tack Bo!



Liten och glad

Meningen med livet Posted on Fri, January 18, 2019 12:22:42

När man är liten och glad
varje natt varje dag.
Ingenting man begriper
men hjärtat det skriker
“hurra!”.

(fritt efter Ainbusk Singers “Jag mötte Lassie”)



Haiku

Meningen med livet Posted on Wed, January 09, 2019 08:18:07

Långkalsonger på.

Söker i vinterns lakan

ditt varma avtryck.



Därför måste vi sitta vid lägereldar

Meningen med livet Posted on Fri, January 04, 2019 11:40:52

Jag var ledig en dag mitt i veckan härom sistens och gick ut i skogen och kokade kaffe. Inget märkvärdigt.

I vårt pyttelilla vedkök eldade jag kottar och småpinnar och efter fem minuter bubblade kaffet i den svartbrända pannans pip. Innan jag tog av den knäppte jag en bild med telefonen, och lade ut på Facebook för att retas med vänner som satt på jobbet.

Sumpen sjönk. Jag sörplade kaffe och lyssnade efter fåglar i de tysta vintermarkerna. Hoppades på mindre hackspett i den sanka lövskogen nedanför bergknallen, men hörde bara en envist kvillrande blåmes.

Packade ihop efter någon halvtimme. Klickade på telefonen och skulle stoppa undan den, men råkade se att bilden på kaffekoket redan hade gillats över 20 gånger.

Hemma kollade jag igen. Över 50 gilla-klick! Och flera kommentarer i stil med ”åh, vad mysigt” och ”det där är livet på en pinne”.

Visst är det guld att sitta i skogen och koka kaffe, men nog har jag lagt ut många bilder tidigare som väl borde fått minst lika mycket uppmärksamhet. Alltså fisketurer på första isen, skidåkning i Sarek och annat underbart.

Men denna enkla bild av en sotig kaffepanna och gula eldslågor i en snöig skogsbacke visade sig bräcka allt.

Varför? Vad är det i denna bild som slår an så hårt hos mina medmänniskor?

I famlande efter svar tänker jag på Lennart som bodde i Dalsvallen i Härjedalen. Under ett stenblock i skogen hade han en sotig panna och dit fick jag följa med för att koka kaffe och spana efter björn.

Han var turistguide och brukade ta ut européer för att se tjäder, älg och annat exotiskt. Och han hade märkt att för många var kaffestunden själva höjdpunkten, till och med viktigare än eventuella möten med vilda djur.

De kom från tättbefolkade städer nere på kontinenten, från liv som förlorat kontakten med naturen och med upplevelsen av göra upp en eld och värma sig något att dricka. Att Lennart tog kaffevattnet från en bäck intill innebar förstås ren fulländning.

Jag tänker också på Kung Louie i filmen Djungelboken. Ni vet apan som vill att Mowgli ska lära honom göra upp eld, den stora och avgörande hemligheten som skiljer apan från människan.

Jag läser att vi har använt eld i mer än 400 000 år, kanske så länge som i en miljon år. Ett tydligare tecken på att vi då för länge sedan skiljde oss från övriga djurarter är svårt att tänka sig. Vi blev människor.

I hundratusentals år har vi alltså suttit vid eldar. Här har vi ätit, druckit, värmt oss och känt oss skyddade mot mörker och vilda djur.

Kanske väcker min lilla bild av eld och kaffepanna detta primitiva behov av skydd. Idag är det inte mot mörker och vilda djur, utan mot stress och krav. Vi vill sitta still, värma oss och vända världen ryggen.

Då tänker jag också på Karin Boye och två rader ur dikten I rörelse:

”Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.”

För vi är på väg. Vi har alltid varit på väg. Även om vi är bofasta, så är vi obönhörligt på väg genom livet och tiden. Elden och kaffeslurken är en lucka, en minimal krökning i rumtiden, där vi får känna oss eviga. En stund.

Som om detta vore möjligt.



Är det vänster att bry sig om klimatet?

Meningen med livet Posted on Thu, December 13, 2018 14:19:24

Jag erkänner direkt, inför dig som kan ha invändningar. Jag erkänner att jag inte kartlagt all världens politiker för att försöka bekräfta min tes.
Den bygger på ett mönster jag tycker mig uppfatta. Avvikande exempel går säkert att rota fram.
Tesen lyder ungefär: Det verkar vara vänster att bry sig om klimatet.

USA:s president Trump tror inte att människan ligger bakom jordens uppvärmning. Han öppnar kolgruvor och drar oljeledningar. Han tror inte ens på den rapport om klimatförändringar hans egna myndigheter tagit fram.
Brasiliens nye president Bolsonaro vill minska skyddet för Amazonas, världens största regnskog, och bygga en motorväg genom de mest orörda delarna. En yta stor som Frankrike hotas av sågarna.

Bägge presidenterna är höger och bägge presidenternas agendor kommer att öka klimatförändringarna.
Deras politiska motståndare åt vänster strävar åt andra hållet. Hillary Clinton ville fortsätta att genomföra Obamas åtgärder för klimatet. Bolsonaros motståndarkandidat Haddad i Arbetarpartiet varnar för att den nye presidenten är början till slutet för Amazonas.

Nu i december röstades Moderaternas och Kristdemokraternas budget igenom, med hjälp av Sverigedemokraterna. Där har man, rapporterar SVT Nyheter, sparat 2,1 miljarder på klimat- och miljöområdet. Bland annat tas flygskatten tas bort och koldioxidskatten sänks.
Partierna i vänsterblocket gick i taket. Även centern muttrade lite.

Så här långt kan den här krönikan tyckas vara propaganda med budskapet att den som bryr sig om klimatet bör rösta vänster.
Det är inte avsikten. Avsikten är att lufta den märkliga frågan: Är det verkligen vänster att bry sig om klimatet?
Hur kan högerpolitiker frivilligt släppa ifrån sig ett så viktigt ämne? Det är ju som att börja med att ge bort sina vassaste trumf till motspelaren inför ett parti kort. Har man påsar på sina huvuden? Ser man inte vad som händer?

Det borde vara öppet mål för alla politiker med lite bollsinne att köra följande budskap i en valrörelse:
“Vill du att det ska finnas en dräglig värld för dig, dina barn och barnbarn? Rösta på oss, vi ger järnet för att stoppa klimatförändringarna!”
Hur kan något vara viktigare liksom?
Men klimatfrågor, det verkar vara vänster, så det tar högerpolitiker inte i. Eller är det något jag inte fattar här?

Samma mönster anar jag även på en nivå där så kallat vanligt folk rör sig, det vill säga i kommentarsfält på sociala media. När jag läst inlägg om den unga klimathjälten Greta Thunberg, så har de ofta kommenterats med kraftord av typen “vänsterflum” och till och med “feministflum”.
Jag fattar inte och hamnar, som i ett slags återvändsgränd, återigen i frågan “Är det vänster att bry sig om klimatet?”.

Det borde kännas hopplöst för människor med politiskt konservativa åsikter, människor som ändå uppfattar att vi står med minst ena benet utanför kanten av en fruktansvärd nedförsbacke. Jag skrev inte stup.
Skulle de inte kunna kavla upp ärmarna för klimatet för att det vore “vänster”?

Några gör det trots allt, så tydligen är detta inte en naturlag. Anders Wijkman, moderat som blev kristdemokrat, har länge kämpat hårt för miljö och klimat.
Jag läste nyligen också i Dagens Nyheter (9/12-18) att moderaternas miljö- och jordbrukspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard faktiskt säger att klimatfrågan “är en av vår tids största ödesfrågor och att det är otroligt ont om tid”.
Vad de orden nu är värda, med en sådan budget.



Next »