Det var försommar. Jag grejade med nåt bakom huset och hörde plötsligt ett skrik, ett skrik i djupaste nöd. Det upprepades och skar som en kniv genom mig.
Ett oroligt rådjur, en get, stod inne bland träden bortom trädgården med öronen rakt upp och spanade. Jag följde hennes blick och fick syn på en liten krabat i grannens staket.
Det mest bedårande lilla rådjurskid hade tydligen försökt ta sig mellan spjälorna, och fastnat. Antagligen hade geten nyss hoppat över, men det var för högt för hennes vitprickiga lilla avkomma.
Huvud, framben och bröstkorg var inga problem. Men höfterna, om man säger så om rådjur, tog emot. Kidet ville framåt, mot mamman, men satt fast och skrek nu för livet.
Jag klev över staketet, tog tag i den lilla kroppen och drog bakåt genom spjälorna. Loss! Så satte jag ned sötnosen på andra sidan och den försvann snabbt med geten bort bland träden.
Max tio sekunder hade jag haft den lena pälsen mellan mina händer, men jag kommer aldrig att glömma känslan av värme och liv.
En annan gång fick jag följa med ett par kungsörnsinventerare. De skulle ringmärka en unge i ett bo. En klättrade upp och firade ner den rätt stora ungen i en väska. Killen på marken vägde, mätte och klämde fast en ring runt ungens ben.
De jobbade snabbt, för att minimera risken att upptäckas av någon illasinnad som därmed skulle veta var det fanns en örnunge att döda. Sånt är tyvärr alltför vanligt.
Jag hade tänkt be att få röra vid ungen bara för att ha fått vidröra en kungsörn, men vågade inte när det nu var så bråttom.
Men just innan ungen sattes i väskan för att hissas upp, frågade ringmärkaren:
– Vill du hålla i han?
Ögonblicket efter hade jag örnen i min famn. Ringmärkaren hade läst mina tankar och ville låta mig uppleva detta fantastiska.
Några sekunder senare var väskan på väg upp och strax var vi därifrån. Mina händer, som nyss hållit i en kungsörnsunge och känt att den var varm och levande, darrade ännu.
Ytterligare en annan gång plockade jag upp en liten grönsiska som flugit emot köksfönstret. Nacken bruten? Nej, det duniga bröstet rörde sig. Fågeln andades.
Försiktigt lade jag den avdomnade lilla kroppen i en omkullvält papperskasse på altanen.
Där låg den i skydd för kråkor och katter, och skulle förhoppningsvis i lugn och ro kvickna till. Efter tio minuter flög den ut och jag mindes en minimal tyngd i min hand av en varm och levande liten fågelkropp.
Vördnad och lycka är högtidliga ord, snudd på pretentiösa. Men jag kände både vördnad och lycka över att känna dessa liv mot mina handflator. Den mest främmande tanken i det läget vore att döda dem. Absurt.
Men om man skalar upp det, från en liten grönsiska i en människas hand till ett jordklot i mänsklighetens hand, blir det konstigt och otäckt.
Vi har tagit livet, hela planetens liv, i våra händer. Vi fiskar ut haven, förvandlar enorma arealer av naturskogar till planteringar och bränner fossila bränslen för prylproduktion och nöjesresor.
Vi driver på klimatförändringar och förgör den biologiska mångfalden, ett villkor för att vi själva ska kunna leva här. Vi håller livet i våra händer och dödar det utan att blinka.
Kan vi inte låtsas att vi har ett varmt rådjurskid mellan våra fingrar? Då går det inte att döda.
